Vår bakgrund

Carl fick 2 söner, Carl Anton född 1862 och Johan Alfred född 1873. Johan Alfred hade blivit rikt belönad med båtbyggargener och hade verkligen känslan att få till form och fason, samt att använda materialet som om Gud själv skapat det till just det spantet eller bordet i den båt Johan Alfred byggde. Men när Johan Alfred var i 17-årsåldern drog han till Stockholm för att utbilda sig till möbelsnickare. Detta mer för att utveckla sin talang, än för ambitionen att försörja sig som möbelsnickare. Om nu Johan Alfreds båtar var fina före möbelsnickar- utbildningen, så blev de verkligen något extra efter den nu tillförda kompetensen. 1897 var det världsutställning i Stockholm och där utlystes en tävling där Sveriges bästa båtbyggare skulle koras. Johan Alfred ställde upp som yngste man 24 å gammal, och vann. Detta var nog den största dagen i Johan Alfreds liv, för den berättade han om sedan livet igenom. Men Johan Alfred flyttade hem och beslutade sig för att satsa på båtar i större skala. Han köpte mark på Vitudden 1907. Byggde slip för att kunna ta båtar på flera hundra ton. Han anställde personal och hade snart en varvsrörelse som blev berömd för kustsjöfarten. Johan Alfred fick 2 söner. Alvar 1903 och Anker 1907. Båda fick vara med i varvsrörelsen från späd ålder. De gick bara varannan dag i skola på den tiden, så varannan dag jobbade de på varvet. Alvar blev så duktig, att han sedemera utmanade Johan Alfred och de ställde upp på en tävling på 20-talet, där också Sveriges duktigaste båtbyggare skulle koras. Alvar vann, med Johan Alfred som tvåa. Detta gjorde förhållandet spänt mellan far och son och Alvar bröt upp och flyttade till Karlskoga. Lille Anker hade emellertid samma gener och utvecklades också till en skicklig båtbyggare. Men här kom något speciellt emellan, som gjorde att Johan Alfred skulle förlora också honom, från det tänkta familje-företaget.
När Anker var c:a 14 år kom det en kajak paddlandes förbi varvet. Detta tände Anker. En sådan farkost måste han bygga sig. Dåtida kajaker var så gott som samtliga byggda av ribbor och duk. Men Anker ville mer och valde att bygga sig en kajak på kravell. En teknik där bord kant i kant nitas till spant och resultatet liknar våra dagars stripebyggen.
Ankers kompisar var väldigt intresserade av vad han sysslade med och flera var ute och tittade vid varvet. Det dröjde inte länge förrän en kamrat bjöd 25 kronor för skapelsen, när den färdigställts. Det kunde inte Anker motstå, så han blev aldrig ägare till sin första kajak. Inte heller den andra, eller den tredje, först med den fjärde, kunde han sträcka ut och njuta kajakpaddlingens fröjder.
Men nu strömmade orderna in och det blev kajakbyggandet som tog det mesta av Ankers tid. 1925 registrerade han företaget Vituddens Kanotvarv. Det hade bildats en kanotklubb i Västervik och Anker tävlade framgångsrikt. Vi hade en stjärna i Västervik Nils Wallin, han var bäst i Sverige och bidrog starkt till att Ankers kajaker fick uppmärksamhet på internationell nivå. På den tiden fanns inga specifika regler hur en kajak skulle se ut. Man visste att det gick att driva en kajak snabbare om den var lång. Smalspåret från Västervik tillät inte att man lastade in längre kajaker än 520 cm. När så internationella kanotförbundet skulle fastställa längdmått valde man av detta skäl måttet 520 cm, som längsta tillåtna mått för enmans racingkajak.

De första 15 åren av VKV-s existens var det relativt lätt att ta fram nya modeller. Avståndet mellan ritning och produktion kunde gå på en vecka, och många modeller såg dagens ljus.

Efter krigsutbrottet –39, hörde Anker talas om att amerikanarna byggde flygplansflottörer av krysslimmad faner som pressades i autoklav.
Han blev fascinerad och gjorde sig en liten modellautoklav och lärde sig tekniken.
Så mitt under brinnande krig beställde han efter egna ritningar en autoklav. Den kom 1943 vintertid, dragen av hästspann. Till autoklaven behövdes också en gummisäck, men hur skaffa en sådan när gummit var starkt ransonerat. Anker fann på råd. Han annonserade efter gamla rågummiskor och hundratals strömmade in till varvet. Det var bara att fläka bort sulorna och skicka dem till Trelleborg, där de kunde förvandlas till den nödvändiga gummisäcken. Nu började epoken med formpressade faner-kajaker. En epok som skulle föra varvet till internationell berömmelse.
Vissa beprövade former som Anita 1 och Anita 2 överfördes till denna nya teknik. Men nya modeller skapades också. Många legendariska såsom VKV 48, där bland andra flera västervikare förgyllde stadens status med VM-guld.
Störst av alla var dock VKV-100 som kom 1962. Vann OS guld med Rolf Petterson 1964 i Tokyo.
VKV-100 vann över 300 SM guld och fanns med på startlistan i 5 olympiska spel.
Tyvärr fick produktionen ett slut –79 när varvet inte längre kunde använda epoxilim. Men nu tog en annan epok över.
Anker fick en son Ingvar 1938. Även han hade generna från Carl Månsson, men också en obändig lust att konstruera. Redan från koltåldern var han känd för att demontera allt han fick tag på, för att förstå hur det var konstruerat och varför. Han fick lära sig hantera verktyg från 3-årsåldern och fanns mer i kajakbyggeriet än med kompisar.
Under kriget fanns en sjöflygstation på Luzerna, grannö till Vitudden. Där kunde Ingvar dagligen se flygplan starta och landa på vatten.
Han fascinerades av hur snabbt flygplanen kunde åka på vattnet och förstod att det skulle vara möjligt att bygga båtar med samma fartpotential, om man gjorde dem luftburna.
Ingvar experimenterade mycket med detta i modellförsök och 16 år gammal var han mogen att bygga sin första fullskalebåt. Hans idéer fungerade och han fick till en futurisk båt som gjorde 40 knop med bara 16 hkr Mercurymotor. Egentligen en omöjlighet, då motorn inte skulle räcka till mer än 30 knop. Men Ingvar cuppade propellern och gjorde motorn hissbar, så att bara ett propellerblad gick i vattnet. Detta minskade motståndet så att båten kunde flyga.
Båten fick en enorm uppmärksamhet och banade väg för ytterligare 5 alltmer avancerade båtmodeller, varav en faktiskt kom med i en sammanställning som en av 1900-talets mest uppmärksammade båtar. 2 av Ingvars båtkonstruktioner var kapabla för 100 knop.
60- och 70-talen var en blomstrande period för varvet, som fick grundmurad internationell berömmelse. Exempelvis genom Rolf Petterssons osannolika guldmedalj i Tokyo OS. Hur kunde en okänd 19-åring från Sverige spöa hela världseliten? Han ensam hade en kajak de inte sett förut. Detta gav kajaken så stor uppmärksamhet, att VKV bara hann med en bråkdel av de stora order som strömmade in. 1967 fick VKV också leverera 5 Anita 2-manskajaker till en grupp amerikaner som för National Geographic paddlade Japans östkust. Det blev 50 sidor i tidskriften med många fina bilder och beröm för VKV kajaker.

1980 var Anker 73 år och lämnade över företaget till Ingvar. Detta i ett prekärt läge, då den ensidigt Svenska Lagstiftningen mot epoxianvändning blivit faktum. Detta slog undan benen på varvets tävlingskajak-tillverkning och VKV hade att hitta alternativ. Det fick bli fiberkompositer. Ingvar hade stor erfarenhet av detta från sin hobbyverksamhet med båtar och flygplan. Men en svår omställnings-period följde, nu med satsning på långfärdspaddling och expeditioner.
Detta var den del av kajaksporten som egentligen intresserat Ingvar mest och hans åsikter om hur expeditionskajaker skulle se ut, kunde nu få fritt utlopp. Redan på 70–talet hade han experimenterat en del med armerade plaster och tagit fram Kåre och Lisa, samt även gjort formar till Anita, en – och två–mans. Men nu föddes banbrytande modeller som Yoo-A-Kim –82, Seagull Elite –91, Seagull Offshore –92 och Seagull Ocean –95. Alla modellerna, så uppskattade, att de nästan kan sägas att de föddes som legender. Yoo–A–Kim har blivit den oöverträffade familjekajaken, men också använts till expeditioner, såsom hela Svenska kusten, tvärs över Östersjön, Oskarshamn – Ventspils. Hela Biscaya, Portugal – Frankrike m.m. Seagull-modellerna har paddlats på alla hav. Rundat Kap Horn i båda riktningar, rundat Nordkap i båda riktningar, rundat Borneo m. m.
Hela svenska kustenpaddlingen, mandomsprovet Blå Bandet, domineras av VKV Seagull. C:a 5 ggr så många har paddlat Seagull, som något annat kajakmärke. Listan på alla VKV-expeditioner kan göras lång. Sedan starten 1925 har VKV byggt c:a 13 000 kajaker, varav c:a 4 800 tävlings-kajaker av skilda modeller, c:a 4 000 Lisa-kajaker. Lisa är nordens mest köpta kajak. Byggd för svensk skärgårdspaddling blev hon en fullträff för våra förhållande. Men Seagull-modellerna vinner allt mer terräng, då de tycks ha större internationell genomslagskraft. Ingvar har sedan en tid tillbaka passerat rodret för företaget till sonen Kåre Ankervik.